Black Ice

av Marcel Anders (26.10.2008) Fråga: samtliga medlemmar har passerat 50-strecket, bandet har inte släppt något nytt sedan år 2000 och deras storhetstid inföll under 70- och början av 80-talet – så vad kan man egentligen vänta sig av den här plattan? Svar: en sjuhelvetes massa rock’n’roll! Angus & co är tillbaka – och de vältrar sig i sina tillgångar: bluesig kraftrock med massiva riff, imponerande solon, taktfasta trummor, lagom skrikig sang och massor av refränger man inte kan låta bli att sjunga med till. Vad påminner den beskrivningen om? Tja, en riktigt svettig konsert med alla de där odödliga AC/DC-klassikerna, kanske? Sådana finns det för övrigt ett knippe av även här. "Rock’n’roll train", "Anything goes" och "Money Made", till exempel. De 15 låtarna bjuder egentligen inte på några större överraskningar. Här finns inga ballader, produktionen är lika småruffig som vanligt och man kan rentav tycka sig finna blinkningar till bandets katalog. "Highway to hell" kan mycket väl ha fått stå förebild för "Rocking all the way" och "Skies of fire" låter stundtals nästan som en remake på "Back in black". På så vis är AC/DC något av hårdrockens Ramones – och i det här fallet är det naturligtvis en komplimang.