Tyska, poetiska texter är ett varumärke för New German Death Art. Välkända band i denna genre är Das Ich, Goethes Erben och Relatives Menschsein. I sina sånger behandlar musikerna typiska gotiska teman: död, ensamhet, isolering, religionskritik och världslängtan. Flyttbarhet är ett stort tema som också återspeglas i bandens kläder och scenframträdanden. Galenskap och förtvivlan skildras visuellt och musikaliskt - ibland på ett surrealistiskt sätt.
Det var musikbolaget Danse Macabre - särskilt Bruno Kramm från Das Ich - som gav ut de första banden från den nya tyska dödskonsten i början av 1990-talet, namnet på den nya genren uppfanns av musikjournalister. Efter "Neue Deutsche Welle" skulle det nu bli "Neue Deutsche Todeskunst". Konstverk från medeltiden och barocken kan för övrigt beskrivas som "gammal dödskonst". Vanitasmotivet var ett populärt stilgrepp redan då.
Musikaliskt är New German Death Art elektronisk. I motsats till den nyklassiska musiken genereras klassiska instrument med hjälp av syntar. Annars är elgitarr, elbas, ljudeffekter som klockor och samplingar samt trumdatorer också en del av spelet. I dag kan man knappt hitta några nya band av denna genre på den svarta scenen. Das Ich, Lacrimosa, Sopoer Aeternus och några andra band håller dock ställningarna.
